Måttoleranser definierar de tillåtna verkliga måtten för en detalj i förhållande till nominell dimension. Med hjälp av ISO-toleranstabellen kan gränsmått och grundavvikelser för toleransen för en nominell dimension hämtas enligt standarden SFS-EN ISO 286.
Ladda ner den kostnadsfria Camcut-appen till din Android- eller iOS-enhet – då har du alltid toleranserna nära till hands!
ISO-TOLERANSER
Måttoleranser anger de tillåtna verkliga måtten för en detalj i förhållande till dess nominella mått. Fastställandet av toleranser och passningar för maskinbearbetade arbetsstycken beror på kraven på utbytbarhet hos serietillverkade detaljer, tillverkningsmetodernas begränsade noggrannhet samt på att ett exakt mått inte är nödvändigt för alla arbetsstyckets mått. För att den önskade passningen ska fungera måste arbetsstycket tillverkas så att de tolererade måtten ligger inom två tillåtna gränsvärden. En tolerans är den tillåtna variationen i mått som gör att passningens funktionella egenskaper uppnås.
För att uppnå den önskade spel- eller presspassningen mellan arbetsstycken som ska sammanfogas krävs antingen ett positivt eller negativt avvikelsemått i förhållande till det nominella måttet. Det internationellt vedertagna systemet för märkning av toleranser för längdmått är standarden ISO 286. Den tillhandahåller ett tolerans- och avvikelsesystem som lämpar sig för två typer av måttsatta element: ”cylinder” och ”två parallella motsatta ytor”. Systemets huvudsakliga syfte är att åstadkomma en funktionell passning.
Termerna ”hål”, ”axel” och ”diameter” används för måttsatta element av cylindrisk typ (t.ex. toleranser för hål- eller axeldiametrar). För enkelhetens skull används dessa termer även för två parallella motsatta plan (t.ex. toleranser för kilens tjocklek eller spårets bredd). För att tillämpa ISO-systemet för märkning av toleranser för längdmått på passningar som bildas av elementen måste hålets och axelns nominella mått vara identiska.
En passning kan definieras på två olika sätt: antingen empiriskt eller genom beräkning med hjälp av tillåtna spel och/eller pressningar som härletts från de funktionella kraven och tillverkningsmöjligheterna för de delar som ska sammanfogas. Passningens funktion påverkas av fler egenskaper än de sammanfogade delarnas mått och toleranser. För att passningen ska kunna definieras tekniskt fullständigt måste även andra faktorer beaktas. Sådana faktorer kan till exempel vara form-, riktnings- och lägesavvikelser, ytegenskaper, materialets densitet, driftstemperatur, värmebehandling samt materialen i de delar som ska sammanfogas. Form-, riktnings- och lägestoleranser för de måttsatta element som ska sammanfogas kan behövas utöver måttoleranserna för att styra passningens avsedda funktion.
Vid val av passningssystem avgörs först om ett ”hålbassystem” (hål H) eller ett ”axelbassystem” (axel h) ska användas. Valet av passningssystem baseras på ekonomiska faktorer och systemen skiljer sig inte tekniskt åt när det gäller delarnas funktion. Det vanligaste valet är ”hålbassystemet”. Detta val gör det möjligt att undvika ett onödigt stort antal verktyg (t.ex. brotschar) och mätinstrument. ”Axelbassystemet” bör endast användas när det medför otvetydiga ekonomiska fördelar (t.ex. när flera delar med olika avvikelsemått i hålen behöver kunna monteras på en dragen stålaxel utan att axeln behöver bearbetas).
Alla element på en detalj har alltid en storlek och en geometrisk form. Detaljens funktion kräver begränsningar av måttavvikelser och avvikelser i geometriska egenskaper (form, riktning och läge); utan sådana begränsningar försämras funktionen. Toleranser bör anges fullständigt på ritningarna för att säkerställa att storlek och geometri hos alla element är under kontroll och att inget lämnas oklart eller åt tillverkarens eller kontrollantens bedömning. Genom att använda allmänna toleranser för mått och form kan man på ett enkelt sätt säkerställa att detta krav är uppfyllt.
Syftet med standarden ISO 2768 är att förenkla ritningsangivelserna. Den definierar allmänna geometriska toleranser som kan begränsa element som förekommer på ritningar utan separata toleransangivelser. Standarden definierar tre allmänna toleransklasser för geometriska toleranser och används huvudsakligen för detaljer som tillverkas genom maskinbearbetning.
Vid val av toleransklass ska den motsvarande normala tillverkningsnoggrannheten beaktas. Om mindre geometriska toleranser krävs, eller om större geometriska toleranser är tillåtna och mer ekonomiska för ett visst element, ska dessa toleranser anges direkt enligt standarden ISO 1101. Allmänna geometriska toleranser tillämpas på alla andra geometriska toleranser utom toleranser för cylindricitet, linjeprofile, ytprofile, vinkelriktning, koaxialitet och total kast.
Med hjälp av Camcuts ISO-toleranstabell kan gränsmått och grundavvikelsevärden för ett nominellt mått sökas enligt standarden SFS-EN ISO 286.
